{jcomments off}Samisk historia - Förfäder (16000 000 f.Kr - 10 000 f.Kr)

 

Stenåldern

16000 000 – 11000 000 f.Kr Föregångarna

För mellan 11 och 16 miljoner år sedan gick förfäderna till människorna och de stora människoaporna (schimpans, gorilla, orangutang och bonobo) skilda vägar. Schimpanser och bonobo är, enligt de senaste rönen, våra närmaste släktingar med gener som är till mer än 99 procent identiska med våra. Helt nyligen fann man en urtida art i Spanien som möjligen är förfader till både människor och de stora människoaporna. Därefter började klimatet började nämligen bli torrare. Schimpanser och gorillor fanns kvar i djungeln, men vid skogsranden började både våra förfäder och en del andra människoapor att ta sig ut på den farliga savannen.

7000 000 – 4000 000 f.Kr Våra förfäder i Afrika

Människans förfäder lämnade skogarna och började att gå på två ben. Under de senaste åren har en hel del fynd börjat att dyka upp i östra Afrika. Både släktesindelning (första delen av det latinska namnet) och artsindelning (den andra delen) är omstridda. Men vissa tecken tyder på att dessa tidiga arter fortfarande helt eller delvis kan ha bott i skogar och ibland klättrat i träd. Hjärnan var fortfarande mycket liten, inte mycket större än en schimpanshjärna.

4000 000 – 2000 000 f.Kr Australopithecinerna

Australopithecus betyder "sydapa", vilket har att göra med att de mest fanns i södra hälften av Afrika. Någonstans i detta släkte finns troligen våra förfäder. Savannerna var deras hem. Dessa varelser verkar ha varit hukande små skygga apmänniskor, som troligen levde på växter, smådjur och kanske också var asätare. Hjärnan började bli lite större, och det blev troligen deras lycka. De hade inga klor, små tänder, små muskler, små kroppar och kunde inte ens springa särskilt bra. Det bästa sättet för en så liten varelse att överleva var genom intelligens - främst inriktad på sammanhållning och god organisation i flocken. Att de var allätare, dvs också åt kött och kanske fisk, var också viktigt, eftersom de då inte behövde svälta när torka drabbade växtligheten. De äldsta arterna kan fortfarande ha varit skickliga på att klättra i träd.

Australopithecus afarensis (3-4 miljoner år gammal. Det berömda fossilet "Lucy" tillhörde denna art.)

2300 000 – 1600 000 f.Kr Homo habilis

Så dök de upp, de första människorna i vårt eget släkte - Homo. Den mest betydande arten inom den gruppen har fått namnet Homo habilis - den händiga människan. Ända från vår tid i träden hade våra förfäder bevarat gripförmågan. Och den kom väl till pass när vi började att bli intelligentare och började att använda redskap. Redan australopithecinerna hade säkert använt trädgrenar för att försvara sig med eller för att vifta bort gamar eller schakaler. Men det naturliga urvalet gynnade de mest intelligenta och mest socialt kompetenta. Människan är, liksom aporna, flockdjur. Ensam är inte stark. Vi samarbetar hellre än slår ihjäl varandra. Med hjälp av stenar kom habilis-människorna på att de kunde splittra upp ben (och komma åt märgen) och med rätt pinne kunde de gräva djupare efter rotfrukter. Men vissa forskare anser att habilis fortfarande ska kallas Australopithecus. Habilis kan vara den första människan som hade ett förstadium till språk, men det är osäkert.

300 000 – 200 000 f.Kr. Homo sapiens idaltu

Vår arts tidigaste historia är omstridd och osäker. Teorierna är många. Kanske härstammar vi från en tidig avgrening från homo erectus, kanske direkt från homo habilis eller från den neandertalliknande homo antecessor. Tre nyupptäckta skelett i Etiopien, av två vuxna och ett barn, är lämningar av människor som tillhör vår art - homo sapiens. Men de har också några grova drag i skallen som liknar homo erectus. Dessutom är lämningarna mycket gamla - över 155 000 år. De har därför preliminärt placerats i en egen underart - idaltu. Idaltu betyder "äldre" på det nordöstafrikanska afar-språket. Men säkerligen är vår art äldre än så, forskarna gissar på mellan 200 000 och 300 000 år, men några fynd som är äldre än homo sapiens idaltu har inte hittats.

130 000 f.Kr Människans raser uppstår

Människoraserna är inte gamla och förutom hudfärgen är det lite som skiljer oss åt. Dessutom verkar skillnaderna bara gälla kroppen. Alla raser har exakt samma intelligens, sociala förmåga, kreativitet och överlevnadsförmåga. Ibland anser någon forskare att de har upptäckt någon minimal psykisk skillnad mellan raserna, men alla sådana forskningsresultat är omstridda och ytterst osäkra. En del av skillnaden är dessutom en synvilla, eftersom vi människor har en medfödd tendens att se skillnader klarare än likheter just när det gäller människor. DNA-analyser visar att vi alla hade samma urmoder för cirka 130 000 år sedan.

 

Den moderna människan, Homo sapiens, är uppdelad i fyra (eller möjligen fem) huvudraser:

  • Den negroida i Afrika (där Khoisanfolken i Sydafrika eventuellt bildar en egen ras).

  • Den mongoloida i Ost- och Sydostasien.

  • Den australoida i Indien, Sydostasien, den indonesiska arkipelagen med Nya Guinea och Australien.

  • Den kaukasoida i Ost- och Nordafrika, Väst- och Sydasien och Europa.

  • Oklart är om indianerna i Amerika ska betraktas som en egen ras eller en underras till den mongoloida; troligen kommer det att visa sig att de utgör en egen ras.


  Det bör understrykas att skillnaderna mellan raserna är ytliga och små. En del biologer talar om sjuprocentiga skillnader (vid femton procent blir avkomman steril som i fråga om mulåsnor och vid tjugo är det inte längre möjligt att få avkomma). Den spänning som uppträder mellan raserna är en kulturbetingad motsättning som tjänar sociala syften av dominans. För den skull dramatiserar den de små rasmässiga skillnaderna.

 

Den kaukasoida rasen är språkligt uppdelad i fem språkstammar:

  • den semitiska;

  • den indoeuropeiska;

  • den altaiska (med den turkiska språkfamiljen);

  • den finsk-ugriska och

  • den dravidiska språkstammen (i Indien).

  Därutöver finns inom det kaukasoida utbredningsområdet i Europa rester av ytterligare några äldre språkstammar: baskiskan i Västeuropa och de tre språkstammarna i Kaukasus bergland.

 

Det äldsta fyndet av modern människa i Europa är 90 000 år gammalt. Trots den höga åldern är det redan frågan om en människa av kaukasoid typ. Hon brukar kallas för cromagnon efter den första fyndplatsen, Cro-Magnon i Frankrike. I 70 000 levde hon i Europa jämsides med en annan människoart, neandertalarna.

66000 f.Kr. Europiderna

De vita. Här ingår inte bara folk som härstammar från Europa utan nästan alla folk i Mellanöstern och i Indien med grannländer samt i Nordafrika och delar av Centralasien. Blekare och hårigare än andra raser. Här finns allt från svenskar och spanjorer till araber och nordindier. De verkar härstamma från södra Asien och kom till Europa via Centralasien. Men varför är de vita så bleka? En grupp forskare anser att det kan ha att göra med D-vitaminer. D-vitaminer produceras i vår kropp när solen skiner på vårt skinn (men vi kan får också vitaminen genom vissa matvaror). Vitt skinn absorberar mer ljus och därmed produceras mer D-vitamin, vilket är en kompensation för att det är så lite sol utanför tropikerna. Ljus ögonfärg ska också vara bra att ha i snöklimat, medan mörka ögon skyddar mot sol. Men i ett modernt samhälle har sådana skillnader ingen betydelse i överlevnadssammanhang, utom när det gäller en sak: vita har en större risk att få hudcancer i klimat med stark sol. Under många tiotusentals år trängde grupper från Centralasien in i Europa (där det bodde neandertalare) och centrala och södra Asien (där de blandades med de svarta folken som redan fanns där).

50000 – 35000 f.Kr. De första moderna människorna i Europa

Detta är en stor grupp, troligen bestående av en rad olika isolerade smågrupper, som kom in till Europa via södra Sibirien. Någon enskild kultur eller enskilda folk är det alltså inte tal om. De dök upp i Europa med början cirka 50.000 f kr. De är moderna människor, till kropp och sinne precis som oss. De levde ofta i samma områden som neandertalmänniskor. Människor av vår typ spreds mycket långsamt och oftast utan att ha någon kontakt med neandertalmänniskorna, eftersom människogrupperna av båda typerna var få och spridda över stora områden. Men här och var verkar de ha bott i samma områden i tusentals år. Ofta har neandertalmänniskorna (som var fysiskt starkare) behärskat de viltrikare nedre områdena, medan vår art oftare höll sig till de högre liggande områdena. Men under årtusendenas lopp blev neandertalarna allt färre, till de slutligen försvann.

35000 – 10000 f.Kr. Ryska jägarkulturer

Trots hårt arktiskt istidsklimat vågade sig en del tidiga jägare upp i Ryssland. Sungirfyndet från ca 23.000 f kr visar att det redan vid denna tid fanns en avancerad jägarreligion, där de döda begravdes i praktfulla dräkter. Vid Kostjenkij vid Övre Don har tusentals år av sammanhängande läger grävts ut och en del konst, bland annat statyetter, har hittats. Det här var utan tvekan många olika folk och språkgrupper. Men de hade ofta kontakt med västeuropeiska stenålderskulturer.