{jcomments off}Samisk historia - Tidiga europeiska kulturer (33 000 f.Kr - 20 000 f.Kr)

 

33000 – 27000 f.Kr. Aurignacién

Under den period som kallas aurignacién för ungefär 35 000 till 29 000 år förekom en nedisning i Europa. Från denna tid daterar sig också de första ristningarna i den grottkonst, som cromagnonerna har blivit så berömda för. Dessa ristningar i grottor i Sydfrankrike och Spanien kan tolkas som uttryck för en mera utåtriktad och aktiv inställning, en ny mentalitet, som troligtvis också ledsagades av en genomgripande språkutveckling.

27000 – 20000 f.Kr Gravettién

Gravettién var förmodligen den första riktiga kulturperioden i mänsklighetens historia. Den utmärktes av en rikedom av olika slag av verktyg, avancerade grottmålningar och mobila konstföremål som venusstatyetter. Det anmärkningsvärda med gravettiénperioden var också att den geografiskt sträckte sig från Spanien över kontinentens mellersta och östra delar ända till Ural, ja, rentav bortom Ural.

Gravettiénperioden utspelades huvudsakligen under den föregående interstadialen, d v s perioden mellan två nedisningar. Under interstadialerna var växtligheten rikare än under nedisningarna. Värmeperioderna gjorde det alltså lättare att försörja sig på samlande. Man var således inte på samma sätt bunden vid jakt som under istiderna. Därtill gjorde det mildare klimatet det möjligt att ströva över större områden. Man har nyligen också gjort fynd så långt borta som i Nordamerika. Där har man påträffat skallar och skelett av omisskännlig kaukasoid karaktär. De har daterats och har en ålder av omkring 20 000 år.

En teori är att det finns en gemensam språkstam för hela Europa med det resonemang som följer:
Det finns inga uppskattningar av befolkningstalet under gravettién. Men försöker man konkretisera Christopher Meiklejohns resonemang i uppsatsen ”Ecological aspect of population size and growth” (i verket ”The Early Postglacial Settlement of Northern Europe”) får man fram vissa tal. De anger givetvis inte bevisade förhållanden utan är att läsa som indikationer på hur det möjligen kunde ha förhållit sig.
I hela Europa skulle det då ha kunnat leva omkring 11–14 000 personer samtidigt (Spanien 2 000, Frankrike 2 000, Italien 1 000–2 000, Centraleuropa 1 000–2 000, Balkan och Grekland 2 000 och Östeuropa 3 000–4 000). Det talar för möjligheten av åtminstone sex språk.
Om schamanstrukturen omfattade ungefär två procent av denna befolkning skulle antalet samtidigt verksamma schamaner ha varit omkring 280-220 stycken. De var alltså inte fler än att de kontinuerligt kunde ha kontakt med varandra – just en sådan kontakt var en enkel men mycket betydelsefull tidig organisationsform. Denna sociala struktur kunde alltså fungera kumulativt och bidraga till att språken inte gled ifrån varandra mer än vad som t ex gäller för de skandinaviska språken i dag.
Mot slutet av gravettién visar venusstatyetterna att kulturformerna höll på att glida isär och därmed rimligtvis också språken.

När sedan den senaste nedisningen tog sin början för 22 000 år sedan bröts troligen kontakterna. Från gravettiénperiodens språk började i Västeuropa en språklig utvecklingslinje som i dag bara det baskiska språket kanske är ett vittnesbörd om. I Östeuropa födde gravettienspråket småningom såväl den finsk-ugriska språkliga utvecklingslinjen som den eller de linjer som gav de många småspråken i Kaukasus. I Pakistan och Indien började utvecklingen på den dravidiska språkliga utvecklingslinjen.

 

 

Figure 1. Inlandsisens utbredning ungefär 19000 f.Kr.