{jcomments off}Samisk historia - Språkgränser och skifferkulturer (4000 f.Kr - 0 f.Kr.)

(Not: Här saknas en del information kring flera olika skifferkulturer i Skandinavien som kan ha haft mer eller mindre inverkan på den samiska historien)

 

4000 f.Kr. Språkgränser

Språkgränsen mellan finsk-ugriska och indoeuropeiska urspråk löpte på sjätte årtusendet fvt från Holland till Svarta havet och södra Uralbergen, och började glida mot norr.
Språkbytet och språkgränsens glidning mot norr har inte avstannat utan fortgår; gränsen ligger idag i norra Fennoskandien.

Gamla Europa hade ett slags tyngdpunkt i Ungern och Bulgarien. Men till området hörde också södra Polen, Slovakien, norra delen av f d Jugoslavien, Rumänien, Moldavien och västra Ukraina. Kring år 4000 f Kr var Gamla Europa den mest avancerade kulturen på jorden. Det kan inte uteslutas att man rentav skapade ett eget skriftspråk. I Gamla Europa låg bondbyarna på ungefär två kilometers avstånd från varandra. Bortsett från Ukraina och Moldavien, där byarna hade försvarsverk, var de inte befästade. Kulturområdet hölls löst ihop av en härskande klass av schamaner, som bildade den enda övergripande sociala organisationen. All specialisering skedde inom ramen för schamanklassen. Gamla Europa var alltså ett samhälle med två samhällsklasser: schamaner och bönder. Det är rimligt att antaga att det var under denna tid som grunden lades för den slaviska språkliga utvecklingslinjen.

Den handel som nomaderna tvingades till när försvaret mot deras räder blev effektivt stimulerade utvecklingen i Gamla Europa vid gränsen till nomadernas land. Det kan avläsas av fyndplatsen Tal'noe söder om nuvarande Kiev inte långt från Dnjepres strand. Tal'noe var en befäst stad. Men den hade därtill vuxit till en storstad, av allt att döma världens första i sitt slag. Den bredde ut sig på ett område större än 150 hektar. Spår av över 1500 husgrunder har påträffats. Tal'noe kan ha rymt en befolkning på uppemot 15 000-20 000 personer! Tal'noe har ingen motsvarighet på andra håll i Gamla Europa. Det rimliga är att tolka storleken som en följd av relationen till nomaderna: trygghet åt bönderna i ett stort område samtidigt som resurser skapades för handeln med nomaderna.

 

3500 f.Kr Det stora anfallet

Marija Gimbutas hävdar att kring 3500 f Kr gick nomadernas stamfederation,(som antas talade ett språk på den finsk-ugriska utvecklingslinjen), måhända stödda av en del klaner med indoeuropeiska bakgrund, till samlat anfall mot Gamla Europa.
Teorin är stärkt av många tecken på en våg av östeuropeiskt inflytande i Västeuropa just från 3500 f Kr. Därtill föreligger många tecken på att organiserad krigsföring växer fram i världen kring denna tidpunkt.

3000 – 0 f.Kr. Skifferkulturerna

De nordiska skifferfolken levde i vildrenens land och har fått sitt namn av att de tillverkade sina yxor av skiffer, i brist på bland annat flinta. I söder blandades de hela tiden med andra folk (jägare såväl som boskapsskötare). Men det dröjde långt in till järnåldern innan skifferfolkens kultur på allvar hade gått över i en kultur som vi känner igen – samernas kultur.

Skifferfolket härstammade delvis från komsafolken och fosnafolken.
Säkerligen var även nöstvetfolken, lihultsfolket, trattbägarfolk, gropkeramiker och erteböllekulturfolk med flera inblandade.
Med tiden blandades de allt mer med kamkeramikerna, en kultur som kom från öster.

1500 – 800 f.Kr. Germanska språk i Skandinavien

Germanska språk blev till ca 3500-2800 före vår tid i Skåne, Danmark och Nordeuropa, och skildes från andra indoeuropeiska språk genom syntesen med element från ursprungsfolkens talade finsk-ugriska språk.

800 – 200 f.Kr. Ananjikulturen

Det kan ha funnits urgamla kontakter mellan de ryska slätterna och Mälardalen. Tidiga bronsyxor från östra Ryssland liknar Mälardalens typiska stenyxor från denna tid, vilket tyder på att handelsmän från öster kom med bronsyxor som nordborna sedan försökte efterlikna i sten. I södra Skandinavien kom bronsålderstekniken från centrala Europa, men i Mellansverige och södra Norrland kom den lika mycket från öster, från Ananjinoområdet. En mycket stark påverkan kan ses. Det är inte säkert om det betyder att en viss invandring från ananjinokulturen har skett. Yxorna kom troligen i de flesta fall via mellanhänder och inte direkt med handelsmän från ananjinokulturen. Men de ananjinoinvandrare som eventuellt kom smälte samman med nordbor från skifferkulturerna och bronsålderskulturen i södra Skandinavien. Kontakterna fortsatte sedan i mindre skala på järnåldern. Nu var det istället järn som importerades till Norden. Ananjinofolket var även vid denna tid mer avancerade än nordborna.

Ananjinokulturen uppstod i östra delen av europeiska Ryssland. I detta område, på gränsen mellan skog och slätt, fanns stora metallförekomster. Ananjinofolket härstammade troligen från en rad folk som bodde eller invandrade till området. Exakt bakgrund är okänd, men de kan ha varit indoeuropéer. Ryssarna härstammar från annjinokulturen, men ananjinokulturen är troligen bara en av flera kulturer bland deras förfäder.

Samernas ursprung är omtvistat

Det har antagits att Skifferkulturen motsvarade samernas förfäder, men den allmänna uppfattningen är att de härstammar från Ananijo- och Asbetskeramikkulturen (Kamkeramiska kulturen). Under 1 100-500 f.Kr., yngre stenåldern, är den, dock ifrågasatta åsikten, att det är en kontrast i två kultur- och samhällsstrukturer mellan mellersta och norra Norden (Nordnorge, norra Norrland, Nordfinland). De bofasta i de nordliga delarna synes visa samma kunskap och kultur som i östliga Ananjinokulturen, där vapen och redskap tillverkas av brons och järn, samt den efterföljande Asbetskeramikkonsten, som troligtvis används i en tidig järnproduktion utöver glödmedel i bespisning. Detta antagande är inte helt oomtvistat, och har ifrågasatts kraftigt de senare åren, då samerna nu anses vara åtminstone Skandinaviens urinvånare.

Uraliska språk talas av bland annat finnar, ungrare och samer. Förr ansåg forskarna att det var samerna som hade lärt sig språket av finnarna. Numer anser många forskare att det är tvärtom – samerna påverkade ur-finnarna och ur-esterna att byta språk.

Finskugriska ->

Ugriska ->

Ungerska ->

Ungerska

Finskpermiska ->

Finsktjeremissiska ->

Tjeremissiska ->

Mari, hög

Mari, låg

Finskmordvinska ->

Finsksamiska ->

Samiska ->

Nord ->

Samiska, nord

Syd ->

Samiska, lule

Samiska, pite

Samiska, ume

Samiska, syd

Öst ->

Samiska, inari

Central ->

Samiska, kildin

Samiska, skolt

Samiska, ter

Östersjöfinska (baltofinska)->

Finska

Estniska

Kareliska

Kvänisk finska

Tornedalsfinska

Det är viktigt att slå fast att det inte har varit östersjöfinska som talats i Sverige under forntiden. Före det var det finsk-ugriska språk som talades i Sverige på vad som kallas den finsk-permiska utvecklingslinjen ( där innefattas även östersjöfinska…). Till denna gren hör de samiska språken och syrjanernernas och vodjakernas språk i nordöstra (euorpeiska) Ryssland. Att samiska är besläktat med språk så långt österut har tolkats så att samerna har kommit österifrån. Släktskapen med de finsk-ugriska språken i nordöstra Ryssland bör vi i stället förklara med hjälp av begreppet kumulativa kultursfär. Ända sedan istiden har det från Skandinavien till Ural funnits en arktisk fångstkultursfär. Inom den har de finsk-ugriska språken utvecklats annorlunda än i områden med jordbruk. Det är frågan om jägarspråk i motsats till bondespråk som östersjöfinskan. Skillnaderna är såväl grammatikaliska som fonetiska och semantiska. Man bygger alltså upp meningarna och böjer orden lite annorlunda, uttalar orden ofta mycket annorlunda och har delvis ganska olika ordförråd. Det är alltså denna finsk-permiska språkliga utvecklingslinje av jägarspråk som funnits i Skandinavien.

Samerna talar i dag språk som bildar en gren av vad som kallas östersjöfinska (dit räknas förutom de samiska språken även finskan i Finland, karelskan, ingermanländskan och estniskan). (här råder oenighet mot den gängse uppfattningen!!)
I den samiska språkgruppen utgör sydsamiskan ett egendomligt språk som skiljer sig från de övriga. Sydsamiskan står nämligen närmare volgafinskan än östersjöfinskan.
Till de volgafinska språken räknas mordviniska och tjeremissiska (det sistnämnda språkets talare benämner sitt språk
mari). Språkgruppens utövare bor i dag kring vad som brukar kallas Volgas krök i norra delen av det stora ryska slättområdet. För att förklara detta egendomliga samband mellan sydsamiska och mari har man föreslagit att den enda påvisbara större invandrargrupp under forntiden, de s k gropkeramikerna, skulle ha talat ett språk på den volgafinska utvecklingslinjen.